om jag ska fortsätta såhär har jag snart inget hår kvar och det dröjer inte länge till innan det är borta.
just nu är det jättejobbigt och jag sliter mitt hår dag ut och dag in.
sen försöker jag att inte glömma bort att koppla bort allt bara för en liten stund, men det är inte så himla lätt för gör jag det kommer jag bara efter.
jag visste från början att det är tufft på universitetet men inte så tufft att man ska behöva sitta och gråta framför datorn och sänka sitt självförtroende och gå sönder som människa.
jag har inte alltid haft jättebra självförtroende och började bygga upp det under sista året i gymnasiet. men sen när jag började på universitetet är det påväg att sjunka till botten.. om man kan komma lägre än botten så är mitt självförtroende påväg dit. det funkar inte i längden att jag ska gråta ut min frustration och blir nertryckt av några uppgifter som ska skrivas och skickas in. men vad ska jag göra? det finns ju knappast något sätt som gör att jag blir smartare, eller? kan man köpa en smartare hjärna?
nej jag måste bara fortsätta och göra mitt bästa och inte ge upp, men ju oftare det går dåligt ju oftare tänker jag på att ge upp, och vad händer om jag ger upp. jo, flytta hem igen och bara träffa patrik på helgerna. tappar livet helt och hållet, ingen inkomst eftersom man knappt kan få jobb utan utbildning nu för tiden och jag kommer få lägga ner mina drömmar totalt.. är det de jag vill? KNAPPAST!
jag gör min utbildning för mig och för att jag ska sträva för att nå mina drömmar. att prova en sak som gör att jag utvecklas och som jag ska klara av. jag vill kunna säga att jag är utbildad till legitimerad förskollärare när jag är 23. då vill jag kunna börja leva mitt liv så som jag alltid drömt om att göra, men om jag ger upp kan jag inte göra det.
jag tänker därför inte ge upp! jag är stark nog att klara av detta. ingen ska få trycka ner mig och få mig att må så dåligt som jag gjort, jag vill inte ens att min värsta fiende ska få känna den känslan. jag måste ge mig f*n på att detta ska gå och vara den där envisa Ida jag alltid varit. jag tycker detta är kul och har alltid tyckt om att skriva och läsa så varför kan jag inte göra det bra nu? är det bara för att det är på högre nivå? möjligtvis men det får inte stoppa mig för vad jag gillar och vad jag kan. jag gör mitt bästa för att visa vem jag är och vad jag tycker.
så från och med nu har jag bestämt mig för att jag ska klara av de här 3,5 åren och 2014 ska jag göra min examen och få mitt intyg på att jag är legitimerad förskollärare. det ska jag bära med mig och känna mig stolt över, för jag vet att jag kan klara av detta. År 2014 ska jag stå där med mitt intyg och ser tillbaka på 3,5 fantastiska år med underbara vänner, massor med erfarenheter och nya intryck, nya människor och massa kunskap. då börjar min resa, från och med nu och fram till 2014 ska inget får stoppa mig!