det finns en sak jag hatar nog mest av allt. och det är att vara ensam. ensam hemma är det värsta som finns. förr älskade jag det, men då hade jag dig<3 nu är jag ensam, ensam kvar.
du var det finaste för mig, du var glädje på fyra ben. du var det vackraste jag sett.
din styrka, ditt lugna sett, ditt sätt att vara en bästa vän när man inte mådde bra..
din glädje när man kom hem, eller när man hämtade dig på pensionat..
jag kommer aldrig att glömma de stunderna vi haft tillsammans. det är oförglömt..<3
min saknad till dig är för stor. den får inte längre plats i min kropp. den rinner ut genom ögonen, formade som tårar. tårar som rinner och rinner och aldrig vill sluta. hjärtat mitt gör ont, det värker. för var dag som går saknar jag dig bara mer o mer. jag vill att snön försvinner så din gravplats under busken kan komma fram, jag ska sätta blommor där varje dag, tända ditt ljus varje dag. prata med dig... jag ska göra allt jag bara kan för att inte glömma dig. du var det finaste för mig. en trygghet, en klippa att luta sig mot.
nu finns du inte längre kvar. det har gått 4 månader sen du lämnade oss, fyra fruktansvärda och förjävliga månader.
du höll ditt löfte om att vara min bästa vän i vårt och torrt, och då ska jag hålla mitt löfte.
mitt löfte om att jag vet att vi ses igen och att jag aldrig kommer att sluta älska dig zoediac<3
du är det finaste för mig<3
för evigt, du och jag<3