jag minns att mobilalarmet ringde klockan 06.00 den morgonen.. solen sken ute och det kunde ju knappast vara bättre.. gick upp och åt frukost, kunde knappt äta frukost. jag var så nervös.. varför vet jag inte?
sen skulle jag locka mitt hår, men allt blev bara fel. jag tog fram plattången och plattade till hela mitt vrickade fula hår(vilket jag tyckte just då!). jag tog på mig min gräddvita klänning, tyckte den satt helt fel och att jag var allmänt konstig i den. när jag sedan satte på mig studentmössan tyckte jag allt var fel, fult och förstört. inte råga på allt så hade jag väckt hela huset med mina små svordomar på mitt rum. jag tog på mig kläderna och tänkte.. detta ska banne mig inte få förstöra min dag. kom igen nu ida! du tar fan studenten idag! så jag gav mig själv en spark i baken, sa hejdå till pappa, Lena och Daniel och satte mig nervöst i bilen.
Mamma skulle köra mig till Eleni där det var dags för champagnefrukost.. haha hittade först inte så fick ringa runt till massa folk för att hitta, och sen visade det sig att det var där mamma och pappa hade bott. haha lite jobbigt kanske. så mamma och jag hade ett litet bråk där på spetsamossen på morronen. jag sa hejdå och vi ses vid skolan sen.. kunde inte fatta att jag tog studenten 7 timmar senare typ.
vi drack och hade det supermysigt. till slut var det dags att gå till skolan där vi skulle samlas med lärare och andra klassen.. vägen från vintervägen till skolan kändes väldigt lång, fast det inte alls är så långt. vi tjoade och skrek och hade väldigt kul.
när vi kom till skolan och samlades i en sal stod våra lärare och mötte oss med öppna famnar. det var så sorgligt. vissa hade tårar i ögonen och det gick inte att hålla tillbaka. visst blev man lite blöt i ögonen men jag grät inte. de visade en video, vi sjöng singstar och åt jordgubbar. tiden gick så himla fort och helt plötsligt skulle vi gå till matsalen för att få i oss lite mat. usch, jag typ skakar när jag skriver detta. men vilken känsla man hade i kroppen, och vilken adrenalin. man ville bara att det skulle ske, nu nu nu!!
så när vi satt där inne i matsalen tittade man på mobilklockan, väggklockan och frågade hela tiden vad klockan var. man ville bara att tiden skulle gå fortare. vi sjöng och hade väldigt kul. man glömde bort tiden. då kommer rektorn fram till mikrofonen och säger att det är dags. vi sitter vid det längsta bordet och har svårt att komma ut, så därför fick vi hoppa ut genom fönstret. helt okej, bara jag kommer ut minns jag att jag sa. våra lärare sa att nu när vi går mellan matsalen och skolan ska vi försöka vara så tysta vi kan för borta vid trappan står släkt, familj och vänner och väntar på oss. och när man gick där mellan matsalen och skolan så kunde man inte låta bli att titta bort mot skolgården där vi om tjugo minuter skulle stå och skrika ut över alla människor. ofattbart. jag kan inte fatta det. när man gick där i korridoren, sista gången som elev på skolan skakade benen och hjärtat slog dubbla slag hela tiden. vi skulle nu in i samlingssalen för rektorns årliga sista tal för studenterna. nästan så man började gråta av att se alla lärare som tre år tidigare hade stått där för att ta emot en som en liten ny etta som man var. nu satt man på samma ställe fast nu skulle de inte välkomna oss till skolan, utan säga hejdå. vi skulle snart vara fria.
vi skulle ställa upp oss i bokstavsordning på klasserna så att alla kom ut i ordning. det var väldigt svårt att sitta still och när man väl stod där ute i korridoren var det väldigt svårt att stå still.. för varje klass som sprang ut kom man allt närmare dörren. dörren som snart skulle öppnas för verkligheten och livet utanför skolans fyra väggar. vi bestämde att killarna skulle stå längst fram vid dörren så de kom ut först och först upp på trappan:) jag minns att jag frågade vaktmästaren som öppnade dörren om jag kunde få hålla mig i honom för jag bara skakade och trodde jag skulle svimma. man hör rektorn säga i mikrofonen "Hotell och Restaurang klass B" sen öppnades båda dörrarna och det fanns inget att tänka på. det vara bara till att springa. allt ljud försvann runt omkring mig och man hörde bara ett svagt ljud av alla som skrek. det avr som om man var i en bubbla. man stod på trappan och tjoade och skrek och var överlycklig. jag letade med blicken över allt folk för att hitta min familj, när jag steg ner för trappan möttes jag av helen och nicolina som mötte mig. kramkalas och tårar i ögonen. det var helt fantastiskt..! de visade mig vägen till familjen och släkten och när jag såg pappa började jag springa och hoppade upp i famnen på honom. jag var så glad och lycklig för att klarat av 12 fucking år i skolan! helt otroligt. och det var så mycket folk som var och hängde blommor på mig. jag fick en jättestor nalle av mamma som hon hängde över min hals och jag trodde nacken skulle gå av. allt var så tungt. många kramades och det går inte att beskriva hur lycklig jag var. svetten rann, tårarna rann, solen sken, allt var varmt och superkul. jag hoppade av lycka och kunde inte stå still.
största överraskningen var när dem kom från Scandic(där jag hade gjort praktik) och gav mig en blomma och en nalle. helt fantastiskt. jag var helt chockad. mer kramar, och helt plötsligt hörde jag orkestern började spela, så jag gick till amanda och försökte få med henne till tåget. vi fick klättra över staketet och avd kul det avr. vi gick ner till norrtull där vår traktor och släp väntade på hela klassen:) vi åkte runt och tjoade och hade oss. helt fantastisk dag var det. allt var helt perfekt. vi blev avlämnade på norrtull igen och skulle nu bli upphämtade av våra egna studentfordon. axel hade som vanligt inte kommit dit i tid så fick stå och vänta en stund på honom. då kom han med Johans fina Saab som var pyntad med ballonger och massa fint. och jag kände mig som en prinsessa. jag avr så lycklig. när vi sen körde in på garageuppfarten var det maaaaasssor med folk i trädgården som väntade på mig, dem hade kommit bara för min skull. helt obeskrivligt. och så mycket presenter jag fick!! tog ju typ minst en timme att öppna allt. så fina presenter så jag var helt chockad. mamma höll ett litet tal och jag blev helt generad. min lilla mamma!:) vi gick in för det var dags för att äta tårtan nu:) vi hade en liten frågesport angående mig och den som vann var Lena och Daniel:) haha och när vi satt och åt tårta kom Inga-Lill och sa att jag hade gäster. jag tänkte: " vem kommer nu?" och jag gå till dörren och hör folk som sjunger. in genom dörren kommer en kör, Davids kör från Katedralskolan. de sjöng massa fint till mig och jag var helt chockad. jag var tvungen att hålla i mig för annars hade jag svimmat. det var helt fantastiskt och jag kan fortfarande inte fatta att dem kom till just mig. det var väldigt uppskattat av alla, men mest av mig. vad jag var glad... helt underbart.
dagen efter vaknade man och tänkte: vad fasen hände, vad tog tiden vägen och vad ska jag göra nu?:O
men jag kommer alltid att minnas den 8 juni 2010 som en av de bästa dagen i mitt liv:) det var en helt fantastisk dag och jag var så lycklig. STORT TACK TILL ALLA SOM VAR MED OCH GJORDE MIN STUDENTDAG TILL DEN ALLRA BÄSTA OCH MINNESVÄRDA DAGEN I MITT LIV. TACK!
bildbomb:
morgonen
Daniel och Axel påväg ner till skolan
Weith, Eva, Axel och mormor står och väntar i värmen
klassen påväg ner från trappan
pappakramen<3
sysslingkram av Linda
världens bästa mormor<3
världens bästa bror<3
kram av gamla fotbollstränaren Jerry:) 
äntligen hemma:) 
den fantastiska kören:) 
dagen efter, begravd bland blommor och presenter. ovetandes om vad som komma skall.Nicolinas bilder:
bror och jag:) haha
inte lite grejer som man fick runt halsen
med tungan rätt i mun. sjukt tungt!!
måånga presenter:) 
jag fick en visp:) 
bästa och gulligaste presenthjälpen:) 
mamma höll tal<3
de allra bästa vännerna<3 färdigbloggat..har du läst enda hit så har du varit duktig:)<3
puss