idag är det den 26 oktober och det är exakt en månad och 11 dagar sen Zoediac lämnade jorden och kom till hundhimlen.<3 de första dagarna, den första veckan grät jag hela tiden, vad jag än gjorde så grät jag! hade man samlat ihop alla tårar jag grät hade det nog kunnat fylla en hel simbassäng i simhallen, tårarna slutade aldrig att rinna! varenda sak jag gjorde påminde mig om min älskade vän, min "bror", mitt hjärta, mitt liv. han var allt det jag nyss skrev.
från och med den allra första dagen då han kom hem till vår familj som en busig ett-åring har han varit min bästa vän. han fanns alltid på morgonarna när man vaknade, han väntade alltid på mig när jag kom hem från skolan, och han sa alltid godnatt när det var dags att sova. han var en vän i vått och torrt.
när det var jobbigt i skolan och på fotbollen, och man var ledsen, fanns han alltid där för att trösta en.
och när man var glad över något var han också glad... det var som om han såg igenom mig, förstod mig.
vi förstod varandra<3 han och jag<3
han var även en bror.. en familjemedlem.. en prickig, busig, liten skit som skällde tidigt på morgonen, som gjorde sina behov inomhus ibland, som tömde magen på den finaste mattan eller de nya skorna, som luktade hemskt illa när vi badat honom, som gav mig ett ärr på ryggen när vi busade en dag, som alltid fanns där när man behövde honom, som alltid kommer vara min bror, min lilla prickiga lillebror<3
mitt hjärta heter zoediac, mitt hjärta slår för zoediac, mitt hjärta pulserar blodet i min kropp för zoediac, varje slag som slår, slår för dig<3 vilken person jag än kommer att älska av hela mitt hjärta, av hela mitt liv kommer ändå den där prickiga busen har den största platsen i mitt hjärta<3
likaså som att zoediac är mitt hjärta är han också mitt liv. det känns emotionellt att säga att mitt liv togs ifrån mig den 15 september 2010, men att jag fortfarande lever. en del av mitt liv, en mycket stor del av mitt liv försvann då zoediacs hjärta slutade slå:( vi har genomlevt så mycket tillsammans och vi har upplevt många roliga dagar tillsammans, klart att det funnits motgångar också... t.ex. som när vi bodde i hovmantorp och vi var ute på en skogspromenad du och jag... på vägen hem släppte jag dig bakom brasan så du kunde springa hem lös och fri från kopplet... helt plötsligt ser jag dig inte längre, du hade fastnat i leran, det var sankmark... du gled mer och mer mot botten... jag skrek och försökte få tag på hjälp, men ingen hörde mig. jag såg in i dina ögon och såg att du var rädd, du såg på mig och vi det tillfället blev vi ett.. vår envishet och styrka gick ihop och vi var ett team. jag tog kopplet runt din mage och drog dig upp från leran, du satt djupt och orkade inte ta dig upp själv... då du helt plötsligt tryckte ifrån och kom upp till mig på fast mark. du satte dig ner och jag höll om dig, jag skulle aldrig mer släppa dig på osäker plats.. du var trygg hos mig<3
sommaren efter fick du urinvägsinfektion och troligtvis borelia.. vi trodde du skulle lämna oss men du var lika envis som jag. jag vägrade lämna min bästa vän ifrån mig redan då. du var bara 10 år.. du sskulle leva länge till. det hade både du och jag bestämt, och vi klarade det tillsammans. dagarna gick och du blev bara äldre och äldre.
kramperna kom i benen och du hade svårt med balansen. du hade svårt att lägga dig och att resa dig, trappan var ett omöjligt moment för benen, men du fixade det... en dag skulle jag och zoediac leka i trädgården med tennisbollen, då jag såg att han inte såg mig fast att han tittade på mig. jag tog honom nämre mig och kollade in i hans bruna ögon.. det var något som inte stämde, något hade hänt med dig:(
du hade blivit blind på ditt vänstra öga, var vad veterinären kom fram till. men jag ville inte tro på det... fast det var inte bara ögat, även om jag satt 20 cm från dig och pratade i ditt vänstra öra, reagerade du inte.. vänster bakben började sacka efter när du var ute och sprang, något var fel. pappa tog dig till veterinären den där fredagen den 10:de september, och jag minns dagen som igår.
jag kom hem från jobbet och var helt slut. visste att pappa och zoediac hade vart hos veterinären, men inte hur det hade gått.. jag hälsade på min älskling som låg innanför dörren när jag kom hem, som vanligt. som han alltid hade gjort, i över 11 år! jag gick in på mitt rum och lämnade mina saker från jobbet, då jag hörde pappas mycket tunga steg i trappan, det var ngt som itne stämde... när jag gick ut i hallen såg jag att pappa var alldeles röd i ansiktet och det är han bara när han är väldigt ledsen.. och jag kan inte se mina nära och kära vara ledsna och må dåligt, så jag frågade vad som var på tok, om det var något allvarligt med hunden?
då drog pappa en lång och tung suck och stammade fram:" Ida, vi måste tyvärr låta zoediac somna in. det finns inget vi kan göra. jag är ledsen gumman"...
då brast det. jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, inte ens när min älskade idol och favorit morfar dog... jag hade ju förberett mig på att detta en dag skulle komma men inte att det skulle komma så fort och så hastigt. jag stod där i pappas famn och bara lät tårarna falla... vi satte oss i soffan, och jag såg bort mot min älskade zoediac som låg och sov av utmattning... jag började gråta ännu mer och nu märkte han det. han lyfte på huvudet och såg bort mot mig. hans sätt att se på mig var inte roligt alls. han var ledsen, blicken visade en hund som så sorgset hade gett upp, en hund som inte orkade mer, inte ens försöka lite till..
vi hade nu bara tre-fyra dagar kvar tillsammans, vad gör man när man bara ha så kort tid kvar med någon man älskar av hela sitt hjärta? jag gjorde ingenting, jag bara var. allt runt omkring mig försvann och jag gick in i en bubbla där bara jag och zoediac fick plats, varje kväll grät jag mig till sömns och vaknade varje morgon med tårar i ögonen, jag hade alltså gråtit hela natten, tillochmed gråtit i sömnen!
dagen D var kommen, klockan 14.00 skulle vi sitta i bilen påväg till den värsta stället i hela världen! djursjukhuset. tiden gick så oerhört fort, och plötsligt var pappa hemma från jobbet. det var då vi skulle åka.
jag var ute med dig en sista gång i trädgården, och tårarna bara rann och rann.. jag vet inte om du visste något men du gjorde det bara till en bra sak, du levde som du alltid gjort, du kissade lika glatt på busken där du idag ligger nergrävd under den finaste stenen..<3 du orkade inte längre hoppa in i bilen och jag fick lyfta dig in. du fick ditt sista grisöra att tugga på men efter halva vägen släppte du det. du förstod vad som skulle ske. du kände igen vägen, huset, tillfället.. det var dags nu...! med tårar i ögonen och stor klump i halsen och magen gick vi in i väntrummet på sjukhuset. vi skulle nu vänta tills de kom och ropade upp ditt namn.. du brydde dig inte alls att det var andra hundar runt omkring dig och du förstod att det var dags nu.. veterinären kom och pappa tog ditt koppel. jag kunde. jag kunde inte ta tag i dig och föra in dig i det rummet som skulle bli din död. jag kunde inte för mitt liv förstå att jag 20 minuter senare har förlorat min bästa vän. hon satte lugnande medel i dig och du blev plötsligt väldigt trött.. pappa satte sig på golvet för jag kunde inte. jag var låst, stenfrusen, det enda som funkade var tårarna som rann från mina ögon.. hon gick och kom sedan tillbaka efter en kvart. det var dags nu. jag skrek inom mig- neej du får inte ta min hund, du dödar min hund.! men jag samlade mig och frågade vad som kommer hända med min älskade vän... allt skulle bli bra och du skulle få komma till hundhimlen till de andra hundarna. du skulle få träffa linus, du lovade att hälsa från hela familjen. och om du av någon anledning skulle stöta på farfar och morfar skulle du hälsa från oss allihopa, det lovade du. det var ditt sista löfte...<3
tiden stod stilla, jag blundade hårt, jag vill bort jag ville iväg. ville inte vara kvar i det hemska rummet på fyra väggar! jag ville hem! jag öppnar ögonen, och ser ditt huvud falla ur pappas händer ner på filten.. det var över nu. ditt hjärta hade slutat slå och andningen hade stannat. det ryckte i kroppen på dig, men det var ett tecken på att du nu försvann till hundhimlen.. jag ville bara därifrån... innan vi åkte hem, lade jag mig jämte dig på golvet och gav dig en sista puss på din gråa nos och viskade i ditt öra:
" Vi ses i Nangijala Zoediac, jag lämnar dig aldrig. vi ses snart igen. jag kommer alltid älska dig<3"
och där tänker jag avsluta mitt långa inlägg... jag var tvungen att skriva det. för jag kände att det har ändå gått så pass bra tid att jag kan berätta det. men zoediac kommer föralltid finnas i mitt hjärta och vara en del av mig, oavsett var i världen jag befinner mig eller vad jag än gör...så kommer han föralltid vara min bästa vän<3