min första idol, hmm jag kan inte komma på om jag ska skriva om just DEN personen eller just DEN personen...
vi får väl se hur jag gör.. jag tror jag tar båda alternativen...eller ja, vi får se;)
Min allra första idol:
Morfar Lars<3
när jag föddes satt min morfar redan i rullstol, pga en hel del hjärntumörer... men det gjorde inte mig något. han var ju min underbara morfar. det bästa med att morfar satt i rullstol var att min andra jul julen -92 då jag hade en stor blöja i byxorna som tyngde ner mig vart jag än skulle. grejen var ju det att jag kunde inte krypa utan jag åkte på rumpan, med ett ben fram och ett ben bak.. och jag har hört från mamma att hon berättade att när vi hade ätit julmat och det var dags för julklapparna tog jag tag i morfars rullstolshjul och drog mig uppåt.. på så sätt stod jag upp och kunde sedan ta små stapplande steg innan blöjan tyngde ner min rumpan till golvet igen..
min morfar var en mycket snäll man som hade haft ett väldigt (i mina ögon) spännande liv bakom sig, men nu satt han där i rullstolen...morfar hade även en rullstol som gick på el och den var helt fantastisk.. dagarna man fick åka med honom och styra "bilen" var helt sagolika.. jag minns när han kom och hämtade mig och min bror på dagis en gång och kom in på gården och tutade och rullstolen blinkade.. alla barn blev helt fascinerade övver det där som blinkade och lät på gården, men jag visste att det var min morfar, bara min!
åren gick och tyvärr blev min morfar bara sämre och sämre...så han fick flytta till ett boende i Hovmantorp där vi och mormor också bodde. inte på hemmet dock utan i Hovmantorp^^
allt eftersom morfar blev sämre, försvann hans minne fortare.. han glömde ofta bort vem jag, min bror, pappa och mamma var. ibland fick vi byta roller mamma och jag eftersom jag var så lik henne när jag var liten, som när hon var liten. så ibland kunde han fråga mig saker som jag inte förstod men då menade han självklart mamma och inte mig. det var svårt att ta in att min morfar, min favorit morfar blev allt snurrigare och sjukare för var dag som gick..
och så hände något som inte fick hända, det var den 16 juni 2000. en av de värsta dagen i mitt liv. morfar hade bestämt sig, han orkade inte mer. hjärtat stannade på honom och han somnade in i sin säng på Sjölidens äldreboende i Hovmantorp. Den dagen sken solen och allt var underbart, förutom när jag kom hem och hade precis gått in på mitt rum då jag hör telefonen ringa... mamma svarade och det blev precis tyst ute i köket.. efter ett tag ropar hon upp både mig och miin bror. hon vill att vi ska gå in och sätta oss i soffan i vardagsrummet.. något var fel.. hon var blöt i ögonen.. hon lägger armarna om oss.. och säger tyst att morfar hade somnat in, att morfar var död. jag fattade inte att hon kunde sitta och säga så till oss. det stämde inte. hon ljuger! men så tittade jag på mamma och såg att det var sant.. axel slet sig ur mammas famn, tog på sig skorna och försvann ut genom dörren. det var han sätt att visa sin sorg. han satt i trädgården i en timme och bara grät..jag satt kvar, fastfrusen i mammas famn och bara grät.. tårarna slutade aldrig att rinna. mamma ringde sin kusin Leif, min gudfar. Axel och jag skulle få åka till dem under tiden mamma och mormor åkte till morfar:( jag ville också åka till honom, men tydligen var jag för liten. jag hatade när vuxna sa att man var för liten. vi fick åka till leif och sonia och mormor och mamma åkte till morfar. när vi var hos leif och sonia va det som om tidne försvann. vi fick leka med min syssling henriks legosamling och vi "glömde" bort det hemska som hade hänt precis..
dagen var kommen då vi skulle ha begravning för morfar. det var det värsta jag avrt med om. solen sken ute och i det lilla kapellet på kyrkogården skulle begravningen hållas. folk hade samlats utanför och några satt inne i huset. jag hade min fina uniform på mig från USA, det var en kjol som var grå vit rutig med två fickor på med dalmatinermärke på fickorna. knapparna var som hjärtan. till det hade jag strumpbyxor och en vit blus. ovanför blusen hade jag en grå kofta även den med dalmatinermärken och hjärtformade knappar. på fötterna hade jag mina fina lackskor. minns dagen som om det hände igår. vi gick in och satte oss. vi fick sitta längst fram. när pianisten började spela "härlig är jorden" då brast det för mig. jag grät och grät och grät.. när psalmen var slut fick vi allihopa gå fram och säga hejdå till morfar. dem som satt längst bak fick börja.. vi skulle gå sist. axel och jag och pappa gick fram tillsammans, efter mormor och mamma. det var hemskt. jag kan fortfarande se det framför mig när vi står där vid kistan och se de blåvita blommorna och kan inte för mitt liv förstå att min älskade morfar ligger framför mig i den här lådan..!! axel gick tillbaka och satte sig jämte mamma. jag stod kvar med pappa sittandes på huk bakom mig. han höll i mig för jag stod och bara skakade.. jag hade ritat en teckning på morfar och mig till honom. som jag lade på kistan och klappade kistans lock.. jag lutade mig fram samtidigt som jag lade en bukett med blåklockor från vår egna trädgård på locket och sade:
" Jag kommer aldrig glömma dig morfar, och jag vet att vi kommer ses igen. Som i sagan om bröderna lejonhjärta. Vi ses i Nangijala! Väntar du på mig? Det vet jag att du kommer göra. Jag älskar dig morfar"
sen orkade jag inte mer. jag var 8 år och kunde uttrycka dessa ord samtidigt som tårarna och snoret rann..
begravningen var över och alla gick långsamt ut från kapellet, jag ställde mig upp och tittade en sista gång på åt morfars kista och viskade "Hejdå morfar, vi ses snart igen", sen knuffade jag mig fram genom folkmassan, tog till höger på kyrkogården och sprang det snabbaste jag kunde över kyrkogården och bort, bort från allt folk och till bilen. jag satte mig bakom bilen, gömd i buskaget och grät. då lät jag tårarna rinna, och snart kommer dem på mig nu med. Ingela, mammas kusin dåvarande fru, kom efter mig och satte sig jämte mig. morfar var borta.
jag skulle aldrig mer får krama om honom, han var borta. han hade då tagit med sig halva mig. jag var borta, jag var inte längre hel. min älskade morfar, min favorit, MIN IDOL hade lämnat jordens yta för att komma upp till himlen och änglarna, till farfar och Linus. Han slapp var ensam däruppe iaf..<3
nu är detta långa inlägg slut, för jag klarar inte av att skriva mer..fingrarna är som spagetti och tårarna rinner.
oavsett hur mycket jag skriver om morfar och hur länge tiden går så spelar det ingen roll.. jag kommer aldrig glömma min morfar, Lars Hellström. Du finns i mitt hjärta föralltid och jag kommer aldrig sluta älska dig.<3
jag valde att skriva om en person, min första idol. många tror att det kanske är en kändis, så tänkte även jag när jag såg ämnet, men efter att min underbar vän Linda-Marie sa att det inte behöver vara någon kändis, visste jag direkt vad jag skulle skriva om. min första idol, min morfar<3
jag älskar dig<3